Thomas Carlyle, en religiös kristen, svarar på denna fråga på ett sätt som motsäger sig bilden av att Islam spred sig genom svärdets väg.

"År 622 e.Kr. var syftet med denna profet att sprida sin religion (Islam) genom visdom och tillrättanvisning. Han gjorde sitt bästa för att uppnå detta, men syndarna och tvivlarna inte bara avvisade hans uppdrag och kallelse för rättan väg, utan försökte även att tysta ner honom på alla sätt och vis: hot, plågor, och förtryck, för att hindra spridningen av uppdraget. Allt detta rättfärdigar hans försvarande av sig själv och sin kallelse i mötet med Quraish.

"Jag tror att det som är rätt sprids på vilket sätt möjligt trots omständigheter: har inte Kristendomen använt sig av svärd någon gång?” Karl den Store gjorde tillräckligt med Saxarna. Jag bryr mig inte om det rätta sprider sig genom svärd, tunga, eller på annat vis. Låt fakta sprida dess makt genom retorik, tryck, eller genom eld; låt fakta kämpa för all dess storhet då det aldrig kommer besegras förutom det fakta som förtjänar att fördärvas.

"Låt oss ställa frågan med andra ord: Mohammad kämpade mot hans fiender och stod emot de som kämpade mot honom, men varför stred muslimer utanför deras hemländer? De stred mot Perserna och Romarna i stora slag. Så, bevisar inte då detta att Islam är våldsbenäget och spred sig genom svärd?

"Personen som ställer denna fråga vet inte att från allra första dagen så har islams uppdrag varit ett världsligt sådant. Det är inte detsamma som andra profeters och sändebuds uppdrag som till exempel Jesus Kristus – frid vare över honom – som säger till sina lärjungar: "Jag är icke utsänd till andra än till de förlorade fåren av Israels hus." (Matt. 15:24) Och ännu en gång betonar han denna punkt. "Ställen icke eder färd till hedningarna, och gån icke in i någon samaritisk stad, (Matt. 10:5) utan gån hellre till de förlorade fåren av Israels hus. (Matt. 10:6) Och i bibeln, i aposteln Markus, är denna idé upprepad. Jesus lämnade den platsen och gick till närheten av Tyre. Han steg in i ett hus men ville inte att någon skulle veta det, dock kunde han inte hemlighålla hans närvaro. Faktum var att så fort som hon hörde om honom, en kvinna vars dotter var besatt av en elak ande, kom hon och föll vid hans fötter. Det var en grekisk kvinna född i Fenicien. Hon bad Jesus att driva ut demonen ut ur hennes dotter. Men han sade till henne: "Låt barnen först bliva mättade; det är ju otillbörligt att taga brödet från barnen och kasta det åt hundarna." (Mark. 7:27)

"I frågan om Islam så är dess uppdrag universellt. Allah – swt – säger i den heliga Quranen: "Vi har sänt dig Muhammad, inte bara till ditt eget folk utantill hela mänskligheten, som förkunnare av ett glatt budskap om hopp och som varnare, men de flesta människor är omedvetna [om detta].” (Saba 28) och "Vi har sänt dig Muhammad enbart av nåd till alla folk" (Profeterna 107)

"Så påståendet att perserna och romarna inte är inkluderade i den islamiska missionen motsätter sig den gudomliga visdom i att sända Sin profet och stämmer inte överens med den breda förståelsen av Allahs barmhärtighet som omfattar alla varelser.

"En annan fråga kommer till liv här: var det inte mer lämpligt att presentera sitt uppdrag genom förståelse hellre än strider?

"Detta hände verkligen. Profeten skickade hans sändebud som hade den högsta av förståelse, mogenhet, och engagemang till uppriktighet om att förmedla hans budskap. Bland dessa var Abdullah bin Hudhafa As-Sahmi, som var sänd till Khosrau, kung av Perserna. Profeten skrev till honom "(detta är ett brev) från Muhammad, Guds slav, och Hans profet till Khosrau, ledare av Persien. Frid var över honom som följer den rätta vägen och vittnar om att det inte finns någon Gud förutom Allah och Muhammad är Hans profet. Dessutom inbjuder jag er till Allahs kallelse – den Store och Mäktiga – för mänskligheten är jag Allahs profet och ska varna den som lever och att det Sagda kan bli sant mot tvivlarna. Om du blir muslim kommer du bli räddad men om du inte accepterar denna inbjudan till islam kommer du begå en synd genom att du missleder dina perser.

När Khosrau läste brevet blev han arg och slet det i nio delar. Han skrev till ledaren av Jemen: "Jag hörde att en man från Quraish dykt upp i Mecka och påstått vara en profet. Gå till honom och be honom ta tillbaka det. Annars, döda honom och skicka mig hans huvud.” Han avslutade brevet: "Vågar han skriva till mig på detta sätt då han är min slav?"

Därmed så skickade ledaren av Jemen två riddare med Khosraus brev och sa till honom: "Khosrau gav order till Kung Bazan att sända någon för att hämta dig. Om du vägrar så kommer du och ditt folk dö och ditt land förödas."

"Så vem förklarade krig? Khosrau gjorde det.

Då skickade profeten (frid vare över honom) Caesar Dihya Al Kalbi. Caesar var visare än Khosrau för han kände till de skrivna kunskaperna (Torah och Gospel) som nämner tillträdet av profeten Muhammad (frid vare över honom).

Historia återberättar för oss att mottagandet av profetens brev gjorde Caesar sökande efter Meckabor för att undersöka om brevets avsändaren. Han fann Abu Sufyan, som under den tiden var profetens största fiende, med honom var några handelsmän.

Han kallade på hans översättare, som översatte Caesars fråga till dem; "vem är närmast besläktad med denna som påstår sig vara profet?" Abu Sufyan svarade; "Jag är närmast släkt. (bland dessa i gruppen)."

Caesar sa: "Ta hit honom (Abu Sufyan) nära mig och låt hans kompanjoner stå bakom honom. Abu Sufyan tillade; Caesar sa till sin översättare att tala om för mina kompanjoner att tillägga frågor till mig angående den mannen (profeten) och om jag skulle ljuga så skulle de (mina kompanjoner) motsäga mig." Abu Sufyan tillade, vid Allah! Hade jag inte varit rädd för att bli stämplad som lögnare av mina kompanjoner, så hade jag inte talat sanning om profeten.

Efter att Abu Sufyan svarat på alla frågor om Muhammad, sa Caesar: "jag frågade om hans familj och du svarade att han tillhörde en mycket ädel familj. Sanningen är den att alla apostlar kommer från ädla familjer bland dess respektive folk. Jag ifrågasatte dig huruvida någon annan i din omgivning påstod något liknande, ditt svar var i nekande form. Om svaret hade varit i bekräftande form, då hade jag trott att denna man följde föregående mans påstående. Sedan frågade jag huruvida någon utav hans förfäder varit kung. Och ditt svar var i nekande form, hade det varit i bekräftande form så hade jag trott att denna man ville ta tillbaka sitt nedärvda kungarike.

Jag frågade sedan huruvida han någonsin blivit anklagad för att vara lögnare innan han sagt det han sade, och ditt svar var i nekande form. Så jag undrar hur en människa som aldrig talat lögner om en människa skulle kunna ljuga om Allah. Sedan frågade jag om de rika människorna följde honom eller de fattiga. Du svarade att de fattiga följde honom. Och faktum är att alla profeternas följeslagare har varit av det fattigare folkslaget.

Sedan frågade jag huruvida hans följeslagare ökade eller minskade i antal. Du svarade att de ökar, och sanningen är att det är vägen till sann tro, tills det är fullkomligt i alla avseenden. Jag frågade även om det var någon som, efter att ha tagit till sig hans religion, blivit otillfredsställd och förkastat sig religionen. Ditt svar var i nekande form, och sanningen är att detta är ett tecken på sann tro, när dess sötma intar hjärtan och beblandas med de fullkomligt. Jag frågade om han någonsin förrått.

Du svarade i nekande form och likaså har ingen apostel någonsin förrått. Sedan frågade jag vad han beordrat dig att göra. Du svarade att han beordrat dig att dyrka Allah och Allah ensam och inte dyrka något vid sidan av honom och förbjöd dig att dyrka förebilder och att be, att tala sanning och vara kysk. Om det du sagt är sant, så kommer han snart ta upp all plats under mina fötter och jag visste det (från de skrivna kunskaperna) att han skulle dyka upp men jag visste inte att det skulle bli från dig, och om jag säkert kunde nå honom, skulle jag gå dit omedelbart för att möta honom och om jag var med honom skulle jag säkerligen tvätta hans fötter.” Caesar frågade sen efter brevet som Allahs profet sänt, som överlämnades av Dihya till guvernören i Busra, som skickade det vidare till Caesar att läsa. Innehållet av brevet var följande: I Guds den barmhärtige förbarmarens namn (detta brev är) från Muhammad, Allahs slav och Hans profet till Caesar, härskaren av Bysans. Frid vare över honom som följer den rätta vägen. Dessutom vill jag inbjuda dig till islam, om du blir muslim kommer du vara trygg och Allah kommer dubbla din belöning, och om du avvisar denna inbjudan kommer du begå en synd genom att missleda dina bönder. (Och jag reciterar till er Allahs påstående: (”Efterföljare av äldre tiders uppenbarelser! Låt oss samlas kring en regel, gemensam för oss och för er – att vi inte skall dyrka någon utom Gud och inte sätta något vid Guds sida och inte erkänna andra människor som våra herrar och beskyddare i Guds ställe.” (Imrans ätt 64).