I Safar månad – den första arabiska månaden – under det elfte Hijri året, begav sig Profeten, över honom vare frid, platsen där muslimerna tidigare kämpat mot Quraish och där många muslimska martyrer dödades och begravdes – och bad för martyrerna där. Han tog avsked av alla människor, döda eller levande, och sedan gav han sig iväg därifrån.

På den tjugonionde dagen i Safar, sa Sändebudet, över honom vare frid, till sin tjänare att han hade fått order om att göra botgörelse för folket av Al-Bakki’, en begravningsplats i Medina, och han bad hans tjänare att följa med honom. När han kom fram dit sa han: "Åh folket av gravarna frid vare med er. Var nöjda med det ni är i…."

Han tittade sedan på sin tjänare och sa att han hade fått nycklarna till alla livets skatter och evighet sedan Paradiset. Han hade blivit tillfrågad om att välja mellan det och att möta den Allsmäktige Allah och sedan Paradiset. Innan han hann avsluta meningen bad hans tjänare honom att välja evigt liv; men Profetens enda bekymmer i sitt liv var endast att framföra sitt budskap. Sändebudet, över honom vare frid, svarade honom sägandes att han hade valt att träffa Allah sedan Paradiset. Efter det gjorde han botgörelse för de döda i Bakki’.

Under hans väg tillbaka, kände han av en huvudvärk och hans feber blev förskräckligt hög. När han steg in i sitt hus, hittade han sin fru klagandes över huvudvärken och hon sa: "Åh mitt huvud". Men Sändebudet, över honom vare frid, talade om för henne att hans huvudvärk var värst. Han försökte sedan ge henne en antydan att om han är på väg att dö, han önskade att hon skulle tvätta honom och förbereda honom för begravandet. Han sa till henne att hon inte skulle gripas av panik för att om hon skulle dö före honom skulle han tvätta henne och förbereda henne för begravandet och be för henne. Men hon förstod inte vad han menade med dessa ord. Aisha, må Allah vara nöjd med henne, svarade att om hon dör kommer han återvända till hennes hus och njuta av sina dagar med hans övriga fruar.

Aisha sa det antingen på grund av hennes svartsjuka eller för att hon ville förlösa Profeten från hans smärta, särskilt på grund av hans klagomål över en hemsk huvudvärk. När Profeten hörde hennes ord skrattade han.

Profeten, över honom vare frid, ledde folket i bönerna under 11 dagar medans han var sjuk. Hans fullständiga dagar av sjukdom var 13 eller 14 dagar.

Sändebudet, över honom vare frid, var den perfekta förebilden i att tillämpa de roller som han lärde ut till sin nation, speciellt vad gäller kvinnor. När hans sjukdom blev värre och värre frågade han sina fruar: "Vart är jag imorgon?" – det frågade han för att han brukade spendera varje dag med en av sina fruar. Huvudorsaken för hans fråga var för att veta när Aishas dag var, eftersom han älskade Aisha mer än hans andra fruar.

Profeten, över honom vare frid, bad Allah om förlåtelse för att han inte kunde vara rättvis i sin kärlek för hans fruar. Han behandlade dem alla i ett rättvist och jämlikt sätt, men i förhållande till kärlek; var hans kärlek till Aisha den största.

Hans fruar visse att han älskade Aisha mest därför bad de honom att stanna med henne under hans sjukdom. Profeten, över honom vare frid, flyttade till Aishas hus och stannade hos henne under den sista veckan i sitt liv.

Under sina vanliga dagar brukade Profeten, över honom vare frid, bota sina smärtor med Koranen (speciellt the tre sista Suror: al-Ikhlas, al-Falaq & an-Nas som tillsammans kallas al-Mu’awathat) men i hans sista dagar var han så sjuk att han inte kunde bota sig själv. Aisha, må Allah vara nöjd med henne, brukade läsa verserna som hon hade memorerat från Profeten och blåsa i hans hand och strök sedan över hans kropp för att bota honom.

På onsdagen, fem dagar före hans död, blev han sämre och han var så sjuk att han svimmade. När han steg upp bad han om att få sju hinkar vatten hällda över sig så att han kunde tala till folket utanför.

Till och med i hans sista stunder var han intresserad av att ge råd till hans folk, han kunde bara säga häll vatten över mig men han beskrev exakt vad som behövs göras i sådana fall för att låta folket få veta hur man bör göra vid sjukdom.

Han sa att detta vatten borde vara från olika brunnar och att man ska hälla endast sju hinkar på en gång.

Efter att de hade hällt vattnet över honom kände han att han blev bättre. Han gick in till moskén för att ge ett tal.

Han sa: "Förbannade vare alla de som gör deras profeters gravar till platser för dyrkan..."

En gång under hans sjukdomsdagar, gick Abu Bakr, Sändebudets närmaste vän, och al-Abbas, Sändebudets farbror, förbi när en grupp av ansar (hjälparna) grät. Abu Bakr, må Allah vara nöjd med honom, frågade dem varför de grät. De svarade med att säga att de hade saknat Sändebudets närvaro bland dem. Abu Bakr gick in i Profetens rum och berättade för honom vad han hade sett.

Sändebudet, över honom vare frid, älskade ansar (ansar) väldigt mycket för att de är det folk som skyddade honom och offrade deras själar och pengar för att stötta honom. När Abu Bakr berättade det för honom, band han sitt huvud med en bit tyg och gick till moskén trots hans smärtor och gav muslimerna sitt sista tal.

Han tackade och prisade Allah och talade om för muslimerna att de måste ta hand om ansar (hjälparna) eftersom de är det första folk som trodde på och skyddade honom medan andra svek honom. Han litade mest på dem och de hade gjort sitt bästa för islam. Han betonade att de gjorde det de hade lovat (att skydda Sändebudet och försvara honom och hans religion), han rådde dem därför att förlåta den som gör ett misstag och att acceptera dens goda gärningar.

Medan han gav råd och visade dem rätt och fel, började han berätta för dem att hans död kom närmare genom att säga att det fanns en slav (han menade sig själv) som hade fått chansen av Allah att välja mellan evigt liv eller att acceptera Allahs tro. Men han valde Allahs tro.

När Abu Bakr, må Allah vara nöjd med honom, hörde denna mening grät han. Han visste att Profetens död skulle vara väldigt nära och han sa att de skulle ge deras själar för Profetens skull.

Sändebudets följeslagare undrade varför Abu Bakr sa sådana ord. Men efter Profetens död visste de att Profeten, över honom vare frid, talade om sig själv och att Abu Bakr, må Allah vara nöjd med honom, var den visaste av dem.

Sändebudet, över honom vare frid, sa åt Abu Bakr att lugna ner sig. Sedan sa han till sina följeslagare att han önskade att vara med Abu Bakr för alltid och att det är vänskap och broderskap i islam som band fast dem tills Allah återigen samlar dem i livet efter detta.